Det är klart att jag var nervös. Med inte ens 20 mil cykling i bena innan det 30 mil lång loppet så var jag tveksam på att jag ens skulle ta mig. Så tränings mässigt har uppladdningen inte varit den bästa, så jag gjorde ett försök att optimera kosten istället. Inför vasaloppet körde jag på enervits uppladdningsgel, men den tyckte jag inte var bra och så hade den konstig konsistens. Denna gången körde jag på vitargos carbloader vilken jag tyckte fungerade bättre. Så det får det bli i fortsättningen.

Så började klockan närma sig 06:30 jag gick in i start fållan med cykeln och gjorde mig i ordning. Vi var runt 20 st i min start grupp i blandad kvalite, några hade vanliga cyklar men dom flesta hade någon form av racer cykel. Så slog klockan halv startmoppen drog iväg och speakern önskade oss lycka till på färden. Jag hade som plan att vara passiv i början och försöka ligga på rulle så mycket som möjligt ner till Jönköping då det blåste motvind. Det gick bra i början det verkade som om flera i min startgrupp ville hålla ett tempo på över 30 km/h. Rotationen i klungan fungerade också bra flera gick runt och hjälpte till och dra så jag tyckte att det såg riktigt lovande ut. Efter ca 2 mils körning gick jag upp i tät för första gången. Jag körde på ett tag men insåg att det blev jätte varm att köra med både jacka och benvärmare så jag gick bak och la mig sist i klungan för att dra upp värmarna lite. Medan jag höll på och fippla med benvärmarna hade jag ingen direkt koll på klungan utan höll bara koll på killen framför mig. Därför blev jag väldigt förvånad när jag fixat klart med benvärmarna och kollade upp att klungan låg 100 meter framför mig. Killen som låg precis framför mig hade alltså släppt klungan utan att jag märkt det. I ren desperation försökte jag jaga i kapp klungan men i motvinden som var och det stora försprånget dom hade fått så kom jag aldrig ikapp. Jag slog av på jagandet av den klungan och försökte hitta en egen bra rytm att gå på. Men vad förbanad jag var, att tvingas släppa en bra klunga efter 2 mil av 30 för att man inte varit med på vad som hände längre fram, det får ju inte bara hända. Jagande gick vidare jag körde med lite små klungor men dom körde försakta så när det var min tur att dra så brukade det sluta med att jag drog ifrån dom eller att jag bara fick med mig en annan som inte ville hjälpa till med att hålla fart.

Då jag kom in till första vätskekontrollen såg jag ett stort gäng dra ut ifrån kontrollen. Jag tänkte här är min chans att hänga på, ett förhoppningsvis, snabbt gäng. Så jag blåste igenom vätskekontrollen och lyckades få rygg på klungan. Klungan var rätt stor, runt 25 pers, och dom höll ett hyggligt tempo runt 27km/h. Då jag inte visste hur jag skulle orka runt sjön så tyckte jag att det var ett bra tempo att ligga i även om det kändes som om det gick sakta, men jag låg och vila upp mig ett tag. Jag var dock mycket uppmärksam på vad som hände längre fram i klungan och så fort det blev lite luckor så gick jag fram. Detta gjorde att det inte dröjde länge förens jag var framme i täten, men denna gången när jag släppte fram en annan var jag noga med att inte gå längst bak i klungan utan i mitten någon stans så man hade bra koll på fältet.

Vid Gränna stationen så splittrades gruppen, jag stannade och fyllde vatten flaskorna så gjorde även ett gäng på tre andra killar som hade varit uppe i täten en del med mig. Dom var rätt så oerfarna cyklister men dom kunde hålla ett rätt bra tempo ändå. Men man märkte att när dom gick upp och drog så körde dom lite för snabbt för sitt eget bästa och dom orkade inte köra så långa sträckor. Så ner till Jönköping så var det nog så att jag drog en tredjedel, dom tre andra en tredje del och övrga cyklister en tredje del. Men det gjorde inte så mycket för mig jag kände mig stark och tyckte att det är bättre att jag drar själv runt 30km/h än att ligga i en klunga som kör i 25km/h.

I Jönköping stannade vi och tog en mostallrik med köttbullar. Vid stationen var det folk som börja prata med mig och tyckte jag körde bra och gjorde ett bra jobb. Detta gjorde att självförtroendet växte. Jag och dom andra tre drog iväg från jönköpingskontrollen samtidigt som en duo som såg bra ut. Det var dom också dom satte upp ett bra tempo men vi hängde med. Efter en ca en mil från jönköping så finns det en lång och rätt brant backe man ska upp för, in till den var det en av dom tre killarna jag dragits med ett tag som drog. Han körde rätt snabbt i den backen och han spräckte fältet, det var bara han jag och en till som var tillsammans när vi var uppe på toppen och börja rulla nedför. Dom andra kom ikapp i nedförsbacken då vi inte satsade så mycket men när det blev platt igen sa dom att dom inte orkade hålla farten. Så jag och den andra killen som hade varit med över toppen fortsatte att köra i lite högre fart. I och med att vi hade nu rundat Vätterns syd spets hade vi vinden i ryggen och det gick lite lättare att cykla. Jag och den andra killen , som hette johan, höll ett bra tryck vi turades om och dra och körde om massa folk några hängde på oss och tillslut så var vi ett gäng som låg och körde och turades om att dra. Milen for förbi och helt plötsligt hade vi åkt hälften av sträckan. Vid kontrollerna längs vägen så stannade jag och johan tog det lite lugnt åt lite gurka och bullar. Men vi höll pauserna på runt 5 minuter per station, om man tänker på det så är det rätt mycket tid som gick där men samtidigt tror jag att det var bra att få kliva av cykeln lite och sträcka på sig. Vid varje station så splittrade dock klungan som man körde med dock upp, men som sagt så höll jag och johan ihop bra. Jag drog nog lite mer än honom och var lite mer aktiv att försöka att jaga ikapp andra klungor än vad han var. Tyvärr så hittade vi dock aldrig någon riktig bra klunga att köra med utan det blev ofta att man låg men några som körde lite saktare ett tag sedan så gjorde man en fart ökning kanske fick med sig någon som orka vara med och köra ett tag.

Mellan Boviken och Hammarsundet som är 70km resp 40 km från mål gjorde jag en jätte förning och drog ca 20 av dom 30 km i en snittfart på 32km/h detta för att jag tyckte att det inte var så långt kvar och att jag var så himla pigg. Detta betalade sig dock direkt då sträckan till nästa kontroll Medevi innehåller rätt mycket backar. Johan börja också bli lite trött men var betydligt piggare än mig och fick dra rätt mycket denna sträckan. När vi kom fram till Medevi stod Mor och Far och hejade på mig, dom gav mig lite peppande ord gav mig jackan som jag givit dom tidigare och sa att det skulle regna i Motala. Nej tänkte jag och satte på mig jackan och körde iväg. När vi lämnade Medevi såg vi en grupp en bit framför och jag och Johan bestämde oss för att jaga ikapp den, så vi satte fart, Det var ju bara 23 km kvar så det var bara att klämma ur dom sista krafterna. Vi lyckades komma i kapp täten av klungan, som hade splittras, när det var ca 12 km kvar. Men vi saktade inte ner utan öste på. Vid 10 km kvar skylten tänkte jag gå upp och dra, men kände att jag inte orkade så jag viftade fram några från klungan som legat på rullen sedan vi kom ikapp dom. De gick fram och drog och dom satte in en rejäl stöt jag orkade inte hänga på dom, men Johan lyckades ta rygg på dom. Jag försökte igen att jaga ikapp men släggan kom. Jag var stum, tur att det var så kort kvar.

Men det var kämpigt att ta sig dom sista kilometrarna in till Motala centrum. Jag lyckades ta mig in på en tid på 11.19 och kollar man på min gps klocka så kan man se att batteriet tog slut precis på upploppet.

Sammanfattningsvis så är jag nöjd med loppet, med tanke på hur lite cykel jag har tränat. Jag fick dra mer än vad jag hade tänkt men kände mig stark nästan hela banan.

BILDER KOMMER NÄR BLOGG PLATFORMEN HAR FIXAT SINA SERVER PROBLEM

I torsdags var det dax igen att bege sig ut i skogen. Det har faktiskt blivit helt perverst lite orientering denna våren och det är lite synd, för jag tycker ju orientering är skoj. Passet var i alla fall motionsorientering vid Mariebergsskogen, banan var på ca 6 km med massor utav kontroller i blandad park, närområde och skog. Orienteringsmässigt var det inte jätte svårt men när det är så mycket riktningsförändringar så är det lätt att tappa tid om man inte är aggressiv, vilket jag inte var. Löpningen gick bra i ungefär halva loppet sedan så börja det stadigt gå ner och när det var några kilometer var jag jätte trött och då var det mycket löpning kvar, ingen bra kombination. Men jag tog mig i mål och skämdes direkt efter mitt resultat då bror min var över 4 min före mig och jag var 6 min efter segraren. Men värst var nog att Jens G dängde mig 1,45. fast han bjöd på en grill kväll efteråt så det blev lite plåster på såren.

Idag skulle Jens G lära mig att crawla, vi hade bestämt att vi skulle ses vid badhuset runt 11. Men när vi kom dit så visade det att badhuset var stängt mellan 9 och 14 på fredagar. Så vi drog och solade istället, vilket har resulterat i att jag har fått en snygg rosa färg på kroppen.

Denna veckan så utökades jobbets lunch löpningarna med en lunchlöpning på idag (onsdag). Tanken med detta pass var att köra korta intervaller barfota eller i minimalistiska skor. Jag hade mina fivefingers och min handledare som höll i passet körde i ett par egentillverkade skor. Han har tagit sulan av sina gamla tofflor filat ned till bara gummit var kvar, satt fast ett snöre som han kan binda fast foten i. Resultatet blev en sko som liknar en romersk/grekisk sandal. Och ska vara rätt optimal för ”barfotalöpning”.

Hur som helst passet blev 20 st diagonaler på en fotbollsplan och så joggade man på kortsidan, det var riktigt skönt i den varma solen och det mjuka gräset. Efteråt kändes det dock i fotsulorna, då det var mitt första pass i fivefingerserna för säsongen.

Vad hände i måndags kanske folk undrar. Måndagens träningar blev lite utav ett fjasko då jag på intervallerna fick en trolig allergi chock och kunde inte andas så jag var tvungen att bryta på den fjärde intervallen. På kvällens match var vi bara 6 stycken spelare som dök upp, vilket betydde att vi fick spela en man kort hela matchen medan dom andra hade fyra avbytare.

Trots detta var matchen spelmässigt rätt jämn, men problemet blev att vi var för få som jobbade hem och för få som anföll, vilket är rätt naturligt när man är en man kort. Jag som spelade spjutspets och skulle sätta bollarna i mål fick springa väldigt mycket fram och tillbaka och när min lilla bollteknik jag har inte var på plats blev det inte mycket rätt uträttat för mig. I mitten av andra halvlek var jag så trött att jag bara ville lägga mig ner, men jag kämpade på mycket hårt uppvaktade av deras backlinje vilket resulterade i några frisparkar och lika många skrapsår. Men det blev inga mål denna matchen för oss utan vi får sikta in oss på nästa med mer manskap.

Då det har börjat komma skurar av kommentarer om att det är så dålig uppdatering på min blogg så sänkte jag försöka att ta tag i detta nu igen. Men det har inte varit så lätt att skriva något då man knappt har tränat.

Men what ever nu drar vi ett sträck och kör igång igen, för jag har ju faktiskt börjat sätta kroppen i rörelse igen. Detta inlägg blir ett lite sumup av vad som har hänt tiden jag inte skrivit.

• Sprang combitech varvet 21 km på 1.33.55 var riktigt nöjd över det.

• Trampat snett två dagar innan 10 mila vilket resulterade i att jag fick kasta in handduken

• Kört på men måndags löpning på jobbet, vi har utökat och kör nu mera 5 * 1000meter.

• Fått ner min cykel till Jönköping. Cyklat 2 pass: Första slutade i diket efter 15 min andra blev ett 55km pass.

• Jag har börjat spela fotboll i jobbets korp fotbollslag ( har match i kväll)

• Insett att jag troligen har pollen allergi eller något eftersom jag får svårt att andas när jag tränar hårt.

   

  Sedan var det nog inte så mycket mer. Jag bjuder på lite bilder från Combitech Varvet som plåster på såren för att jag inte uppdaterat på så länge.

   

  

Helgen som var så lyckades jag klämma in två stycken olika premiärer, nämligen på lördagen förlundas oks orienterings tävling och mitt jobb combitechs egna halvmarathon combitechvarvet på söndagen. Men vi börjar väl från början.

Helgen spenderade jag hos min kompis Karl ”naken kalle” Levin i Göteborg, och eftersom han hade anmält sig till förlunda oks tävling så fick jag snällt gå upp samtidigt som han och sega mig iväg till tävlingen jag med. Vädret var inte riktigt så bra som dom lovat på tv, men Karl envisades med att säga att det spricker upp snart, det gjorde det inte.

Väl ute på tävlingsplatsen, efter att gått några kilometer och trippat över lerfält, anmälde jag mig till den längsta och svåraste öppna klassen Ö8 på hela 4.7 km, inget skräckslagande men en bra premiär distans tyckte jag. Eftersom jag inte riktigt var förberedd på att jag skulle ut och orientera så hade jag inte med mig några orientering skor utan fick ut och springa i mina adizero det var halt, då det i stort sett inte är något mönster i skon.

Hur gick det på banan då, nja knappt godkänt får jag ge mig själv. Mycket beror på att jag inte hade något flyt i vare sig orienteringen eller i löpningen. Det blev mycket fegande, detta berodde mycket på att terrängen var väldigt fysiskt jobbig med massa små stup, stenar, mosstuvor och annat ris som var i vägen man fick helt enkelt kämpa för att ta sig framåt. Orienteringen gick mer okej, då jag sprang rätt sakta så hade jag tid att hålla koll på vart jag skulle. Men alldeles för ofta så glömde jag kolla på kartan och hamnade lite snett. Men några större grodor blev det inte utan jag hade hela tiden relativt bra koll på var jag var på kartan. Utan det är löpningen i skog jag måste satsa lite på, och bli framför allt tuffare i skogen det ska göra ont att springa orientering, man ska inte vara rädd för att få rivsår över hela kroppen.

Om combitech varvet skriver jag om i morgon för nu ska jag sova. Och karta över banana kommer oxå ut när jag får tillgång till en scanner

Igår när jag låg och väntade på john blund tänkte jag lite på den dagens pass, lunch passet som bestod av 4 x 1000m. Det jag låg och funderade på var vilken taktik man som är bäst att ha på intervallpass, det som jag körde på detta passet var att jag tog i max från början fick mjölksyra och tempot sänktes rätt rejält dom sista två intervallerna.

I den mesta litteraturen om intervallträning säger dom att man ska hålla ett jämnt tempo, men är det så fel att gå på och spänna bågen och ge järnet från första början. Fördelen med att hålla ett jämnt, i tröskel fart, är att man orkar med hela passet och att man sakta höjer sin mjölksyra tröskel. Men om man vill komma snabbt komma tillbaka till någon gammal form man har haft så tror jag att kroppen måste väckas och chockas. Om man drar iväg på intervallerna i den farten som man brukar springa i innan man hade uppehållet så tror jag att kroppen blir lite chockad och självklart blir första passet ett fjasko. Men om man dom kommande passen håller kvar i samma tempo så tror jag kroppen vänjer sig och tillslut fattar att det är den här farten som den ska hålla.

Nu gäller det bara ut och testa min teori.

Vid lunch tid på måndagar är det ett gäng på jobbet som kör intervaller. Det snackas rätt mycket om dessa passen på kontoret men eftersom jag varit sjuk sedan jag flyttat ner så har jag inte kunnat vara med, förens idag.

Passet består av 4 st tusingar, första en progressiv, andra masstart, tredje omvänd startordning mot andra, och fjärde fullt ös. Kul koncept att blanda och ha olika fokus på olika intervaller istället för att ligga och tugga i samma tempo.

Som ni kanske förstår av dom tidigare blogginläggen så har jag varit väldigt dålig på att träna på senaste tiden, och jag har absolut inte kört några intervall pass. Så jag hade inga direkta förhoppningar på att det skulle bli ett pass med låg kilometertid.

Strax efter halv tolv joggade ett gäng på sex pers iväg från saabs kontor i Jönköping. Solen värmde extremt mycket och jag ångrade att jag inte packat ner kortbyxorna istället för de långa tightsen som jag nu hade på mig. Efter ett tag kom vi fram till start platsen för intervallerna. Då starten gick för den första intervallen tog jag rygg på ledar killen, vilken drog upp ett helt okej tempo. Så bra att jag fick släppa en liten lucka de sista 50 metrarna på intervallen. Men det var riktigt skönt att få sträcka ut bena i den varma vår solen. Fylld av solenergi blixtrade jag till i starten på den andra och drog lätt ifrån dom andra. Men efter halva intervallen kom mjölksyre chocken och resterande intervall stod jag och trampade luft. Tredje intervallen var seg och tempot sänktes rejält vilket gjorde att jag inte kom ikapp dom som startade för mig, men mjölksyran ville inte gå ur. Så ni kan förstå att när fjärde intervallen kom igång var det med stumma ben, orkade ingenting förjävla dåligt. Men jag lyckades stappla över mållinjen på stumma ben och i kryp tempo på sista intervallen, men passet genomfördes i alla fall.

Jag tror nog att om jag bara får några snabba pass i bena så får jag lätt en känsla för vilken fart jag kan lägga intervallerna på i fortsättningen så att jag slipper att jogga runt med mjölksyra halva passet.

Jag kan ha tagit ut min seger mot förkylningen förtidigt. När jag vaknade i morse så hade jag en röst som skulle kunna tillhöra en inbiten alkis som drukit whisky i åratal. Dock släppte det under dagen men jag bestämde mig att ta en ledig dag från träningen en då med tanken ”bättre en vilodag än tvingas ta två”. Nu dock på kvällen när jag sitter och skriver så känner jag mig lite dålig, jag kanske skulle tagit och tränat ändå, jag behöver ju träningen jag måste bygga upp kroppen och konditionen jag måste komma i form.

Men jag kan avslöja för er att Thosetrainingdays kommer att anordna ett träningsläger inom den närmaste tiden, fokus blir troligen cykling eller orientering får se vart det landar och när det blir men blir det blir det av. Men en inbjudan kommer att komma ut snart.

ÄNTLIGEN, precis som Gert Fylking skriker jag ut ordet, jag är äntligen frisk igen. De två senaste dagarna har jag varit ute och sprungit runt på de backiga gatorna i Huskvarna. Det är rätt så jobbigt att springa här och även om jag bara tagit det lugnt så känns det i bena efter passen. Att det känns i bena beror nog inte bara på att det är sega motlut, nä träningen har gått riktigt dåligt efter Vasaloppet eftersom jag har varit sjuk den mesta av tiden.

Så vad är träningsplanen nu när jag är frisk? Jag tänkte försöka att testa ett litet annorlunda upplägg än vad jag brukar göra efter en lång sjukdom. Planen är att jag ska träna många pass, men att dom inte behöver varken hårda eller lång, detta för att försöka få upp kontinuiteten och vänja kroppen att hela tiden vara igång och beredd på att ta emot träning. Få se om det funkar.

Kul är det i alla fall att vara tillbaka i tränings mode, det som oroar lite är att vår säsongens stora mål 10-mila inte är långt borta, medan min form nästintill oändligt långt borta.

Ännu en gång denna vinter har jag blivit riktig förkyld, inte skoj. Nä för det är inte så skoj när man vaknar på morgonen och knappt kan andas för att näsan är igen täppt med snor och halsen uttorkad och igen slemmad. Inte är det heller roligt när morgonen startar med att man står och drar upp gula bollar stora som 5 kronor och får använda halva toapappers rullen innan man kan dra andetag genom näsan. Nä det är lite tungt nu men när jag blivit av med denna skiten så då jävlar ska det bli träning av.

Det började redan under lördagen uppbyggandet av stora förväntingar inför det stora äventyret Vasaloppet. När jag var och hämtade ut min nummerlapp i Mora vid lunchtid hade jag kollat väder prognosen flera gånger och det såg ut att bli bra förhållanden, några minus och sol. I mässtältet i kön till nummerlapps uthämtningen var det flera som stod och snackade om de skulle bli bra förhållanden att det kunde bli ett rekord Vasa. Grymt tänkte jag för mig själv, sub 6 here i come. Uthämtningen och namn ändringen gick bra, så jag och föräldrarna drog vidare för att åka lite i spåren.

Vi stannade en bit efter Evertsberg och drog ut till spåret, jag som inte vill ta ut mig så mycket stod mest och petade lite med stavarna i spåret och testade glidet som var helt okej. Efter en 40 minuter, eller så, satt vi åter i bilen på väg mot boendet. Där startade det obligatoriska intaget av energi i mängder mest i form av mat, men jag testade även enervits carbloader den skulle göra att man lagrade in kolhyderater bättre utan att äta tills man storknar. Vet inte riktigt om det funkade tror att sådant kostar mer än det ger.

I alla fall efter en god natts sömn så var det dax den stora dagen Vasaloppet. Oyeah tänkte jag när ögonen slogs upp, hoppade ur sängen åt frukost, packa ihop grejerna för att sedan få skjuts ned till starten. I starten vid berga by var det kallt, - 17 grader stod det på dom termometrarna som fans vid start platsen. Hmm lite kallt undra hur fästet är i backen tänkte jag medan jag vandrade bort mot mitt startled som jag har seedat till mig tack vare mattila skimaraton. Jag skulle till start led 3 men när jag kom dit och skulle in och lägga ut skidorna som blev jag stoppad. Här ska inte du in sa funktionären vid insläppet. Jo sa jag. jag har seedat upp mig hit. Jaha sa funktionären men du får gå och ställa dig i led fyra där ditt chip är registrerad. Seeegt tyckte jag, hon i nummerlapps utdelningen måste ha kollat fel och satt mig i fel start led, tur att det inte blev start led 8 eller ännu längre bak, startled 4 är ju ändå rätt långt fram så jag orkade inte ställa mig och bråka om det. När jag kom till start led fyra, gick det hur bra som helst att komma in, så jag gick in och la ut mina skidor långt till vänster i färdriktningen något som jag trodde skulle bli bra. Så snart jag lagt ned skidorna så bestämde sig friskis och svettis att dom skulle ha lite uppvärmning, nej muttrade jag lite tyst för mig själv, för jag tycker att friskis och svettis uppvärmning är bland det pinsammaste man kan delta i. Så jag tog och gjorde en egen liten uppvärmning bestående av lite jogg och rörlighets övningar. Det funkar för mig.

Så småningom så började klockan närma sig 8 och folk spände på sig skidorna och gjorde sig i ordning, och så gick starten. Jag trodde det skulle vara någon maffig nedräkning, men så var det inte. Starten gick till så att speakern sa att nu går starten och då åkte folket iväg. Det kändes rätt b.

Men starten hade gått och framför mig låg resan på 90km. Jag tyckte att det gick okej i starten, visst det var några som trillade framför mig och det blev lite köbildning redan på start rakan. Men jag blev lite chockad när jag kom fram till backen och insåg att jag fått en mycket dålig start då det kryllade av noobs runt mig. Dessa noobs är inga roliga att ha att göra med, de knör och ska fram till varje pris fasten dom inte är så bra skidåkare. Väldigt irriterande och det leder till köing, dock så behövde jag inte stå stilla så länge utan rätt snart så började tåget röra sig sakta framåt. Men det var folk över allt och man kunde inte åka ut för fem öre utan man fick trippa på i lugn takt. Men jag hade bra fäste och det gick bra att åka sakta, jag hade lite för bra fäste visade det sig då det började flacka ut, folket började skingras och man kunde börja glida ut på stegen. Det var redan då efter bara några kilometers åkning som jag upptäckte att jag inte hade bra glid.

När jag kom upp i det flacka myrlandskapet som är från första backens topp och sträcker sig till förbi Smågan ända till Mångsbodarna. Här hade jag tänkt att bara ta rygg på någon som såg bra ut, komma in i stakningen och bara ligga med. Men då jag hade så dåligt glid så staka och gled folk i från mig och jag var tvungen att ta i för att kunna hålla ryggarna. Skit skit skit. Det här är inte bra tänkte jag men det kanske börja glida bättre när det blir lite varmare, vilket det inte gjorde.

När jag passerade första kontrollen, Smågan, slängde jag en blick på klockan som visade att jag varit ute i 56 minuter. Orkade inte riktigt göra matten då på vilken kilometer-/miltider jag behövde ha för att klara sub 6h. Men jag insåg att jag låg efter, men visste även att det är en del nedförsbackar som ger snabba miltider.

Jag testade en taktik för att försöka att klara mig undan en negativtanke spiral, med tankar om dåligt glid, svikande form, orkeslöshet osv, så skulle jag vara tvungen att försöka inte tänka en enda tanke utan bara komma in i en trans och likt en maskin stå och mata. Det fungerade rätt okej. Men att inte tänka på något gjorde att jag så här i efterhand inte kommer ihåg så mycket av loppet.

I en av många backar på väg upp till Risberg så stod mamma och pappa. Dom hejade friskt på mig och när jag kom närmare undrade de hur det var och jag skrek, tvärs över spåren, som det var att jag inte hade något glid men att fästet bet bra. Och att nästa gång jag såg dom ville jag ha min mp3 spelare nästa gång vi sågs. Backarna gick bra och jag trampade på i spåret med bra fäste, och såg många runt mig som var ute och saxa och eller att det släppte för dom.

Exakt halvvägs in i loppet, vid 45 kilometers skylten, kollade jag på klockan 3:06, två olika scenarior utspelades framför mina ögon den ena att jag kan klara sub 6h och den andra jag kommer inte klara det man tröttnar förmycket på slutet. Just i den stunden trodde att jag faktiskt skulle kunna klara det, eftersom jag inte legat på en jättehög ansträngningsnivå, och om föret skulle slå om och mina skidor började glida bättre så varför skulle jag inte kunna åka 6 minuter snabbare. Så tänkte jag då men jag insåg en bit senare att jag tänkt fel, men jag kommer till det.

Det andra scenariot, den att jag inte kommer att klara sub 6h blev ju också det som inträffade, och det var min mp3 spelare som blev en av anledningarna till att jag börja tröttna. Efter tunneln på väg upp mot Evertsberg, där är det populärt att stå och två av dom som stod där var mina föräldrar. Jag stannade till hos dom snackade lite och fick min mp3 spelare. Dom försökte peppa lite och sa att jag var tvungen att lägga på ett kol för att klara sub 6. JA ja, jag gör vad jag kan sa jag och tryckte in hörlurarna i öronen och smällde på Daft Punk - Discovery, en skiva som jag brukar peppa igång på. Och nog fick jag en riktigt kick när låtar som one more time, aerodynamic och harder, better, faster, stronger dunkades igång. Tempot höjdes i backarna uppför mot Evertsberg och jag tog placeringar, trots att fästet började svika i vissa partier. Men en halvtimme senare började det gå åt skogen. Och allt hände på en gång kändes det som. Jag fick ont i händerna och handlederna av lite fel inställda handremmar. Jag fick svårt att hålla i staven och ge den lilla snärten med handen i slutet av stavrörelsen. Mitt fäste som varit bra börja försvinna, men det dåliga glidet var kvar. Jag insåg mitt matte räknar fel och insåg att jag var tvungen att åka minst 12 minuter snabbare den andra halvan för att klara sub 6 h. Samt att orken började tryta. Och det blev inte bättre av att Daft Punk avslutade sitt album i mina hörlurar med låten Too Long, där dom sjunger too long can you feel it?, och nog kände jag det. Jag hade hamnat i en svacka som jag inte kunde ta mig ur. Spelade lite andra låtar för att peppa upp mig men det enda jag kunde tänka på var TOO LONG CAN YOU FEEL IT.

Jag försökte hitta in i en rytm igen men det var för mycket som störde mig. Allt ifrån att hand remmen var fel inställd, till att skidorna började tappa fäste. Skidåkare som jag borde kunna hänga med som åkte ifrån och publik som stod och fulade sig. Men den största orsaken till att jag inte orkade kämpa vara att jag insåg att jag inte skulle klara 6 timmar och undermedvetet intalade mig själv att då skulle det bara handla om att ta sig runt och klara av loppet.

Vid Hökberg stod mina föräldrar igen så jag stannade, slängde av mig skidorna och sa åt far kan du lägga på lite skigo orange, det gjorde han med glädje och jag gick bort och tog en gel som dom stod och delade ut vid stationen. När pappa var klar med vallandet så åkte jag vidare men klämde i mig en gel till och tog en kopp kaffe, en mugg blåbärssoppa och sportdryck vid stationen och tänkte att jag skulle chock väcka kroppen med alla extra energi jag matade in, den kom inte utan jag sega på i mitt långsamma tempo. När jag en mil senare kom fram till eldris och kolla klockan visade den rätt precis 6 timmar, det var ju nu jag skulle vara i mål inte ha 9 km kvar. Jag blev förbannad och bestämde mig att försöka att köra på och göra en Hellner genom att tömma mig den sista biten så att jag kunde vara nöjd med den delen. Så jag satte på mp3spelaren, som jag hade haft avstängd ett tag, och valde foo fighters greatest hits och det tände mig och jag tyckte att jag lyckades vända min negativa tankar till att fokusera på att göra en bra avslutning. Och aldrig har jag nog varit gladare att se en dala stad som jag var när jag såg Mora skymta framför mig. Mål gången gick okej även om det var tjockt i spåren dom sista 3 kilometrarna men jag orkade inte stressa förbi då jag troligen bara skulle kunna tjäna någon minut högst och vad gjorde det när jag redan var över min satta tänkta tid. Då jag passerade mål linjen så var jag sjukt missnöjd och jag satt och stirrade rakt fram ett långt tag och försökte kontrollera de känslor av besvikelse jag kände. Men efter ett tag så börja det rinna av mig, det var inte min dag denna dagen, jag hade ju i alla fall klarat mig igenom det och hade satt nytt personligt rekord. Så jag fick försöka att glädja mig med det.

En annan sak som bevisade att det inte var min dag var att av alla dom muggar jag drack ur ca 20 lyckades jag bara sätta en i papperskorgen. Det var den sista och då stod jag jämte papperskorgen och drämde ner muggen med kraft.