thosetrainingdays

Det började redan under lördagen uppbyggandet av stora förväntingar inför det stora äventyret Vasaloppet. När jag var och hämtade ut min nummerlapp i Mora vid lunchtid hade jag kollat väder prognosen flera gånger och det såg ut att bli bra förhållanden, några minus och sol. I mässtältet i kön till nummerlapps uthämtningen var det flera som stod och snackade om de skulle bli bra förhållanden att det kunde bli ett rekord Vasa. Grymt tänkte jag för mig själv, sub 6 here i come. Uthämtningen och namn ändringen gick bra, så jag och föräldrarna drog vidare för att åka lite i spåren.

Vi stannade en bit efter Evertsberg och drog ut till spåret, jag som inte vill ta ut mig så mycket stod mest och petade lite med stavarna i spåret och testade glidet som var helt okej. Efter en 40 minuter, eller så, satt vi åter i bilen på väg mot boendet. Där startade det obligatoriska intaget av energi i mängder mest i form av mat, men jag testade även enervits carbloader den skulle göra att man lagrade in kolhyderater bättre utan att äta tills man storknar. Vet inte riktigt om det funkade tror att sådant kostar mer än det ger.

I alla fall efter en god natts sömn så var det dax den stora dagen Vasaloppet. Oyeah tänkte jag när ögonen slogs upp, hoppade ur sängen åt frukost, packa ihop grejerna för att sedan få skjuts ned till starten. I starten vid berga by var det kallt, - 17 grader stod det på dom termometrarna som fans vid start platsen. Hmm lite kallt undra hur fästet är i backen tänkte jag medan jag vandrade bort mot mitt startled som jag har seedat till mig tack vare mattila skimaraton. Jag skulle till start led 3 men när jag kom dit och skulle in och lägga ut skidorna som blev jag stoppad. Här ska inte du in sa funktionären vid insläppet. Jo sa jag. jag har seedat upp mig hit. Jaha sa funktionären men du får gå och ställa dig i led fyra där ditt chip är registrerad. Seeegt tyckte jag, hon i nummerlapps utdelningen måste ha kollat fel och satt mig i fel start led, tur att det inte blev start led 8 eller ännu längre bak, startled 4 är ju ändå rätt långt fram så jag orkade inte ställa mig och bråka om det. När jag kom till start led fyra, gick det hur bra som helst att komma in, så jag gick in och la ut mina skidor långt till vänster i färdriktningen något som jag trodde skulle bli bra. Så snart jag lagt ned skidorna så bestämde sig friskis och svettis att dom skulle ha lite uppvärmning, nej muttrade jag lite tyst för mig själv, för jag tycker att friskis och svettis uppvärmning är bland det pinsammaste man kan delta i. Så jag tog och gjorde en egen liten uppvärmning bestående av lite jogg och rörlighets övningar. Det funkar för mig.

Så småningom så började klockan närma sig 8 och folk spände på sig skidorna och gjorde sig i ordning, och så gick starten. Jag trodde det skulle vara någon maffig nedräkning, men så var det inte. Starten gick till så att speakern sa att nu går starten och då åkte folket iväg. Det kändes rätt b.

Men starten hade gått och framför mig låg resan på 90km. Jag tyckte att det gick okej i starten, visst det var några som trillade framför mig och det blev lite köbildning redan på start rakan. Men jag blev lite chockad när jag kom fram till backen och insåg att jag fått en mycket dålig start då det kryllade av noobs runt mig. Dessa noobs är inga roliga att ha att göra med, de knör och ska fram till varje pris fasten dom inte är så bra skidåkare. Väldigt irriterande och det leder till köing, dock så behövde jag inte stå stilla så länge utan rätt snart så började tåget röra sig sakta framåt. Men det var folk över allt och man kunde inte åka ut för fem öre utan man fick trippa på i lugn takt. Men jag hade bra fäste och det gick bra att åka sakta, jag hade lite för bra fäste visade det sig då det började flacka ut, folket började skingras och man kunde börja glida ut på stegen. Det var redan då efter bara några kilometers åkning som jag upptäckte att jag inte hade bra glid.

När jag kom upp i det flacka myrlandskapet som är från första backens topp och sträcker sig till förbi Smågan ända till Mångsbodarna. Här hade jag tänkt att bara ta rygg på någon som såg bra ut, komma in i stakningen och bara ligga med. Men då jag hade så dåligt glid så staka och gled folk i från mig och jag var tvungen att ta i för att kunna hålla ryggarna. Skit skit skit. Det här är inte bra tänkte jag men det kanske börja glida bättre när det blir lite varmare, vilket det inte gjorde.

När jag passerade första kontrollen, Smågan, slängde jag en blick på klockan som visade att jag varit ute i 56 minuter. Orkade inte riktigt göra matten då på vilken kilometer-/miltider jag behövde ha för att klara sub 6h. Men jag insåg att jag låg efter, men visste även att det är en del nedförsbackar som ger snabba miltider.

Jag testade en taktik för att försöka att klara mig undan en negativtanke spiral, med tankar om dåligt glid, svikande form, orkeslöshet osv, så skulle jag vara tvungen att försöka inte tänka en enda tanke utan bara komma in i en trans och likt en maskin stå och mata. Det fungerade rätt okej. Men att inte tänka på något gjorde att jag så här i efterhand inte kommer ihåg så mycket av loppet.

I en av många backar på väg upp till Risberg så stod mamma och pappa. Dom hejade friskt på mig och när jag kom närmare undrade de hur det var och jag skrek, tvärs över spåren, som det var att jag inte hade något glid men att fästet bet bra. Och att nästa gång jag såg dom ville jag ha min mp3 spelare nästa gång vi sågs. Backarna gick bra och jag trampade på i spåret med bra fäste, och såg många runt mig som var ute och saxa och eller att det släppte för dom.

Exakt halvvägs in i loppet, vid 45 kilometers skylten, kollade jag på klockan 3:06, två olika scenarior utspelades framför mina ögon den ena att jag kan klara sub 6h och den andra jag kommer inte klara det man tröttnar förmycket på slutet. Just i den stunden trodde att jag faktiskt skulle kunna klara det, eftersom jag inte legat på en jättehög ansträngningsnivå, och om föret skulle slå om och mina skidor började glida bättre så varför skulle jag inte kunna åka 6 minuter snabbare. Så tänkte jag då men jag insåg en bit senare att jag tänkt fel, men jag kommer till det.

Det andra scenariot, den att jag inte kommer att klara sub 6h blev ju också det som inträffade, och det var min mp3 spelare som blev en av anledningarna till att jag börja tröttna. Efter tunneln på väg upp mot Evertsberg, där är det populärt att stå och två av dom som stod där var mina föräldrar. Jag stannade till hos dom snackade lite och fick min mp3 spelare. Dom försökte peppa lite och sa att jag var tvungen att lägga på ett kol för att klara sub 6. JA ja, jag gör vad jag kan sa jag och tryckte in hörlurarna i öronen och smällde på Daft Punk - Discovery, en skiva som jag brukar peppa igång på. Och nog fick jag en riktigt kick när låtar som one more time, aerodynamic och harder, better, faster, stronger dunkades igång. Tempot höjdes i backarna uppför mot Evertsberg och jag tog placeringar, trots att fästet började svika i vissa partier. Men en halvtimme senare började det gå åt skogen. Och allt hände på en gång kändes det som. Jag fick ont i händerna och handlederna av lite fel inställda handremmar. Jag fick svårt att hålla i staven och ge den lilla snärten med handen i slutet av stavrörelsen. Mitt fäste som varit bra börja försvinna, men det dåliga glidet var kvar. Jag insåg mitt matte räknar fel och insåg att jag var tvungen att åka minst 12 minuter snabbare den andra halvan för att klara sub 6 h. Samt att orken började tryta. Och det blev inte bättre av att Daft Punk avslutade sitt album i mina hörlurar med låten Too Long, där dom sjunger too long can you feel it?, och nog kände jag det. Jag hade hamnat i en svacka som jag inte kunde ta mig ur. Spelade lite andra låtar för att peppa upp mig men det enda jag kunde tänka på var TOO LONG CAN YOU FEEL IT.

Jag försökte hitta in i en rytm igen men det var för mycket som störde mig. Allt ifrån att hand remmen var fel inställd, till att skidorna började tappa fäste. Skidåkare som jag borde kunna hänga med som åkte ifrån och publik som stod och fulade sig. Men den största orsaken till att jag inte orkade kämpa vara att jag insåg att jag inte skulle klara 6 timmar och undermedvetet intalade mig själv att då skulle det bara handla om att ta sig runt och klara av loppet.

Vid Hökberg stod mina föräldrar igen så jag stannade, slängde av mig skidorna och sa åt far kan du lägga på lite skigo orange, det gjorde han med glädje och jag gick bort och tog en gel som dom stod och delade ut vid stationen. När pappa var klar med vallandet så åkte jag vidare men klämde i mig en gel till och tog en kopp kaffe, en mugg blåbärssoppa och sportdryck vid stationen och tänkte att jag skulle chock väcka kroppen med alla extra energi jag matade in, den kom inte utan jag sega på i mitt långsamma tempo. När jag en mil senare kom fram till eldris och kolla klockan visade den rätt precis 6 timmar, det var ju nu jag skulle vara i mål inte ha 9 km kvar. Jag blev förbannad och bestämde mig att försöka att köra på och göra en Hellner genom att tömma mig den sista biten så att jag kunde vara nöjd med den delen. Så jag satte på mp3spelaren, som jag hade haft avstängd ett tag, och valde foo fighters greatest hits och det tände mig och jag tyckte att jag lyckades vända min negativa tankar till att fokusera på att göra en bra avslutning. Och aldrig har jag nog varit gladare att se en dala stad som jag var när jag såg Mora skymta framför mig. Mål gången gick okej även om det var tjockt i spåren dom sista 3 kilometrarna men jag orkade inte stressa förbi då jag troligen bara skulle kunna tjäna någon minut högst och vad gjorde det när jag redan var över min satta tänkta tid. Då jag passerade mål linjen så var jag sjukt missnöjd och jag satt och stirrade rakt fram ett långt tag och försökte kontrollera de känslor av besvikelse jag kände. Men efter ett tag så börja det rinna av mig, det var inte min dag denna dagen, jag hade ju i alla fall klarat mig igenom det och hade satt nytt personligt rekord. Så jag fick försöka att glädja mig med det.

En annan sak som bevisade att det inte var min dag var att av alla dom muggar jag drack ur ca 20 lyckades jag bara sätta en i papperskorgen. Det var den sista och då stod jag jämte papperskorgen och drämde ner muggen med kraft.