thosetrainingdays

Helgen som var så lyckades jag klämma in två stycken olika premiärer, nämligen på lördagen förlundas oks orienterings tävling och mitt jobb combitechs egna halvmarathon combitechvarvet på söndagen. Men vi börjar väl från början.

Helgen spenderade jag hos min kompis Karl ”naken kalle” Levin i Göteborg, och eftersom han hade anmält sig till förlunda oks tävling så fick jag snällt gå upp samtidigt som han och sega mig iväg till tävlingen jag med. Vädret var inte riktigt så bra som dom lovat på tv, men Karl envisades med att säga att det spricker upp snart, det gjorde det inte.

Väl ute på tävlingsplatsen, efter att gått några kilometer och trippat över lerfält, anmälde jag mig till den längsta och svåraste öppna klassen Ö8 på hela 4.7 km, inget skräckslagande men en bra premiär distans tyckte jag. Eftersom jag inte riktigt var förberedd på att jag skulle ut och orientera så hade jag inte med mig några orientering skor utan fick ut och springa i mina adizero det var halt, då det i stort sett inte är något mönster i skon.

Hur gick det på banan då, nja knappt godkänt får jag ge mig själv. Mycket beror på att jag inte hade något flyt i vare sig orienteringen eller i löpningen. Det blev mycket fegande, detta berodde mycket på att terrängen var väldigt fysiskt jobbig med massa små stup, stenar, mosstuvor och annat ris som var i vägen man fick helt enkelt kämpa för att ta sig framåt. Orienteringen gick mer okej, då jag sprang rätt sakta så hade jag tid att hålla koll på vart jag skulle. Men alldeles för ofta så glömde jag kolla på kartan och hamnade lite snett. Men några större grodor blev det inte utan jag hade hela tiden relativt bra koll på var jag var på kartan. Utan det är löpningen i skog jag måste satsa lite på, och bli framför allt tuffare i skogen det ska göra ont att springa orientering, man ska inte vara rädd för att få rivsår över hela kroppen.

Om combitech varvet skriver jag om i morgon för nu ska jag sova. Och karta över banana kommer oxå ut när jag får tillgång till en scanner

Igår när jag låg och väntade på john blund tänkte jag lite på den dagens pass, lunch passet som bestod av 4 x 1000m. Det jag låg och funderade på var vilken taktik man som är bäst att ha på intervallpass, det som jag körde på detta passet var att jag tog i max från början fick mjölksyra och tempot sänktes rätt rejält dom sista två intervallerna.

I den mesta litteraturen om intervallträning säger dom att man ska hålla ett jämnt tempo, men är det så fel att gå på och spänna bågen och ge järnet från första början. Fördelen med att hålla ett jämnt, i tröskel fart, är att man orkar med hela passet och att man sakta höjer sin mjölksyra tröskel. Men om man vill komma snabbt komma tillbaka till någon gammal form man har haft så tror jag att kroppen måste väckas och chockas. Om man drar iväg på intervallerna i den farten som man brukar springa i innan man hade uppehållet så tror jag att kroppen blir lite chockad och självklart blir första passet ett fjasko. Men om man dom kommande passen håller kvar i samma tempo så tror jag kroppen vänjer sig och tillslut fattar att det är den här farten som den ska hålla.

Nu gäller det bara ut och testa min teori.

Vid lunch tid på måndagar är det ett gäng på jobbet som kör intervaller. Det snackas rätt mycket om dessa passen på kontoret men eftersom jag varit sjuk sedan jag flyttat ner så har jag inte kunnat vara med, förens idag.

Passet består av 4 st tusingar, första en progressiv, andra masstart, tredje omvänd startordning mot andra, och fjärde fullt ös. Kul koncept att blanda och ha olika fokus på olika intervaller istället för att ligga och tugga i samma tempo.

Som ni kanske förstår av dom tidigare blogginläggen så har jag varit väldigt dålig på att träna på senaste tiden, och jag har absolut inte kört några intervall pass. Så jag hade inga direkta förhoppningar på att det skulle bli ett pass med låg kilometertid.

Strax efter halv tolv joggade ett gäng på sex pers iväg från saabs kontor i Jönköping. Solen värmde extremt mycket och jag ångrade att jag inte packat ner kortbyxorna istället för de långa tightsen som jag nu hade på mig. Efter ett tag kom vi fram till start platsen för intervallerna. Då starten gick för den första intervallen tog jag rygg på ledar killen, vilken drog upp ett helt okej tempo. Så bra att jag fick släppa en liten lucka de sista 50 metrarna på intervallen. Men det var riktigt skönt att få sträcka ut bena i den varma vår solen. Fylld av solenergi blixtrade jag till i starten på den andra och drog lätt ifrån dom andra. Men efter halva intervallen kom mjölksyre chocken och resterande intervall stod jag och trampade luft. Tredje intervallen var seg och tempot sänktes rejält vilket gjorde att jag inte kom ikapp dom som startade för mig, men mjölksyran ville inte gå ur. Så ni kan förstå att när fjärde intervallen kom igång var det med stumma ben, orkade ingenting förjävla dåligt. Men jag lyckades stappla över mållinjen på stumma ben och i kryp tempo på sista intervallen, men passet genomfördes i alla fall.

Jag tror nog att om jag bara får några snabba pass i bena så får jag lätt en känsla för vilken fart jag kan lägga intervallerna på i fortsättningen så att jag slipper att jogga runt med mjölksyra halva passet.

Jag kan ha tagit ut min seger mot förkylningen förtidigt. När jag vaknade i morse så hade jag en röst som skulle kunna tillhöra en inbiten alkis som drukit whisky i åratal. Dock släppte det under dagen men jag bestämde mig att ta en ledig dag från träningen en då med tanken ”bättre en vilodag än tvingas ta två”. Nu dock på kvällen när jag sitter och skriver så känner jag mig lite dålig, jag kanske skulle tagit och tränat ändå, jag behöver ju träningen jag måste bygga upp kroppen och konditionen jag måste komma i form.

Men jag kan avslöja för er att Thosetrainingdays kommer att anordna ett träningsläger inom den närmaste tiden, fokus blir troligen cykling eller orientering får se vart det landar och när det blir men blir det blir det av. Men en inbjudan kommer att komma ut snart.

ÄNTLIGEN, precis som Gert Fylking skriker jag ut ordet, jag är äntligen frisk igen. De två senaste dagarna har jag varit ute och sprungit runt på de backiga gatorna i Huskvarna. Det är rätt så jobbigt att springa här och även om jag bara tagit det lugnt så känns det i bena efter passen. Att det känns i bena beror nog inte bara på att det är sega motlut, nä träningen har gått riktigt dåligt efter Vasaloppet eftersom jag har varit sjuk den mesta av tiden.

Så vad är träningsplanen nu när jag är frisk? Jag tänkte försöka att testa ett litet annorlunda upplägg än vad jag brukar göra efter en lång sjukdom. Planen är att jag ska träna många pass, men att dom inte behöver varken hårda eller lång, detta för att försöka få upp kontinuiteten och vänja kroppen att hela tiden vara igång och beredd på att ta emot träning. Få se om det funkar.

Kul är det i alla fall att vara tillbaka i tränings mode, det som oroar lite är att vår säsongens stora mål 10-mila inte är långt borta, medan min form nästintill oändligt långt borta.